Steg upp i morse med ett smärtfyllt stön. Linkade långsamt med små korta steg till toaletten. (föreställ er en stel gammal tant). Böjde mig långsaaaamt ner mot golvet för att ta upp byxorna som låg slängda där sen igår. Varje liten muskel protesterade genom att skicka signaler till min hjärna att det gjorde helvetiskt ont. Vilken tur att det bara är benen, tänkte jag tacksamt. Men tji fick jag... timmarna gick medan smärtan kom med horn i pannan... i allt fler ställen, magen, armarna, bröstmusklerna und so weither. Allt smärtade vid minsta rörelse.
Så bestämde jag mig för att städa mitt skrivbord... ack vilket misstag. Ett ynka litet A4 med sadistisk läggning bestämde sig för att jävlas med mig... och seglade med ett lättjefullt svischande ner på golvet, UNDER min kollegas arbetsbord. What to do? Tja, det var bara att långsamt, låååångsaaamt sega sig ner på golvet medan man höll koll på att ingen kom in i rummet. Sedan oja sig lite och aja sig lite... och så ner på alla fyra medan musklerna dansade smärtdans i hela kroppen. Stackars mig! Jag kröp så sen under bordet under stånk och stön och fick tag i det föraktade pappret. HAHA! Men lyckan var, tyvärr, kortvarig... jag var tvungen upp igen... långsamt, låååångsaaamt sega sig upp i stående ställning medan jag tyckte otroligt synd om mig själv. Fick även några undrande blickar från eleverna när jag långsamt styltade uppför trappan (som om jag... ja... helt enkelt...skitit på mig) till min sal som naturligtvis ligger allra högst upp i byggnaden.
Vad har jag då gjort för att förtjäna detta lidande? Ja, låt säga så här. Om du av någon anledning valt att leva som en soffpotatis under helt år, med bara onyttigheter och ingen motion WHAT SO EVER så får du F-N också acceptera lite träningsvärk efter en timmes Friskis & Svettis! Så det så!
Tack för mig
Lady Di
Monday, April 03, 2006
Subscribe to:
Post Comments (Atom)














No comments:
Post a Comment