Shalom Kära Dagbok!
Idag har jag faktiskt varit på body-pump... lyft skivstång i grupp alltså. Det är jättekul, men idag av någon anledning ville inte min kropp, eller ska jag säga huvud, vara med! Jag bidde både yr och illamående och det flimrade framför ögonen... nåja, jag har mina misstankar om varför det blev så...
På fredag har jag tenta i ”British Literature” från medeltid till nutid... Jihoo, vad jag kan mycket! Haha, vilket skämt jag är. Men än så länge har jag ju inte råkat ut för nån omtenta så jag får väl vara glad ändå om jag skulle misslyckas.
Nu ska jag hoppa i duschen. Hade tyvärr inte så mycket att säga om dagen... får göra bättre ifrån mig nästa gång. ;o)
Tuesday, March 12, 2002
Saturday, March 09, 2002
Stjärnögon
Blå ögon möter bruna. En brunbränd hand möter en behandskad. Toner av en wienervals vibrerar mot trumhinnorna och studsar ut i rummet. Deras hjärnor säger vals, två par ben säger något annat. De snubblar på varandra i den överfulla salen, faller in i ett gemensamt och befriande skratt och inser att dansträningen i skolan kanske hade ett syfte ändå. Han ler och visar upp en jämn tandrad.
Hans blå ögon söker hennes bruna och genom en tyst överenskommelse överger de wienervalsen och låter fötterna ta egna vägar. Han snurrar henne runt, runt bland alla finklädda dansande människor och stressade servitörer. De skrattar och ler, njuter av varandras sällskap och känslan av att inte behöva förställa sig. Att få vara den man är. Hon blundar. Hon känner. Hon tänker. Låt det inte vara en dröm…
Rummet var stort och väggarna var täckta av speglar runtom, vilket gjorde rummet större än det egentligen var. Hon såg sig själv virvla runt på dansgolvet med sin blonde kavaljer. Hon i gammelrosa balklänning, han i svart kostym. Människorna omkring dem log. En del hånfullt med missunnsamma blickar, andra mer vänligt, när de vilt dansade omkring med varandra. Det var som en katt- och råttalek. Hon lockade honom med sig över golvet, med löfte om kyssar i sin blick. Han följde efter, som en trogen hund, men blev gång på gång lurad.
Hon tog hans hand och drog honom med ut på terassen. De slog sig ner på den kalla stentrappan och pustade ut. Det var natt. Månen var nästan klar i sin förvandling mot en perfekt fullmåne. En backe ledde ner från trappan och slutade i en mörk skogstjärn. Stjärnorna lyste upp natthimlen. Hon såg att han tittade upp på dem länge och väl innan han helt plötsligt bröt tystnaden och sa mjukt: ”Vet du att din pappa är en tjuv?” Hennes blick mörknade och rösten blev vass när hon frågade vad han menade egentligen. Han kände henne knappt så hur skulle han kunna veta något om hennes pappa. Han lugnade ner henne med ett avväpnande leende. ”Jo, din pappa är en tjuv…för han stal två stjärnor från himlen och gjorde dem till dina ögon.” Han strök henne över kinden och nu var det hennes tur att le. Hennes hjärta dunkade och glädjen lyste ur hennes spirande stjärnögon, som återigen gav löften om kyssar. Med darrande, men ändock, beslutsam stämma, lät han henne veta att han skulle dö om han inte fick en kyss snart. Utan vidare ord slingrade hon armarna runt hans hals, log retsamt och lät sedan läpparna möta hans. Hon hade inte en tanke på att låta sin perfekte prins dö…
Hon vaknade av att solen sträckte sina varma strålar in i sovrummet och talade om att nu var det dags att vakna. Hon vände sig om på sida och log. Det var ingen dröm. Här låg han nu, bredvid henne i sängen, kavaljeren som fick hennes hjärta att brinna på studentbalen för drygt två år sedan. Hon betraktade honom där han på rygg, lätt snarkandes, låg och sov. Hans lockiga hår var lite för långt. Han hade mörka ringar under ögonen efter sena kvällars pluggande och solbrännan hade försvunnit med sommarens sista vindpust. Han var inte perfekt, men det var inte hon heller. Och trots alla meningsskiljaktigheter, dispyter och gräl de hade haft, fortsatte stjärnorna i hennes ögon, outtröttligt och klart, att glittra av kärlek för den man som fortfarande håller elden i hennes hjärta vid liv…
Hans blå ögon söker hennes bruna och genom en tyst överenskommelse överger de wienervalsen och låter fötterna ta egna vägar. Han snurrar henne runt, runt bland alla finklädda dansande människor och stressade servitörer. De skrattar och ler, njuter av varandras sällskap och känslan av att inte behöva förställa sig. Att få vara den man är. Hon blundar. Hon känner. Hon tänker. Låt det inte vara en dröm…
Rummet var stort och väggarna var täckta av speglar runtom, vilket gjorde rummet större än det egentligen var. Hon såg sig själv virvla runt på dansgolvet med sin blonde kavaljer. Hon i gammelrosa balklänning, han i svart kostym. Människorna omkring dem log. En del hånfullt med missunnsamma blickar, andra mer vänligt, när de vilt dansade omkring med varandra. Det var som en katt- och råttalek. Hon lockade honom med sig över golvet, med löfte om kyssar i sin blick. Han följde efter, som en trogen hund, men blev gång på gång lurad.
Hon tog hans hand och drog honom med ut på terassen. De slog sig ner på den kalla stentrappan och pustade ut. Det var natt. Månen var nästan klar i sin förvandling mot en perfekt fullmåne. En backe ledde ner från trappan och slutade i en mörk skogstjärn. Stjärnorna lyste upp natthimlen. Hon såg att han tittade upp på dem länge och väl innan han helt plötsligt bröt tystnaden och sa mjukt: ”Vet du att din pappa är en tjuv?” Hennes blick mörknade och rösten blev vass när hon frågade vad han menade egentligen. Han kände henne knappt så hur skulle han kunna veta något om hennes pappa. Han lugnade ner henne med ett avväpnande leende. ”Jo, din pappa är en tjuv…för han stal två stjärnor från himlen och gjorde dem till dina ögon.” Han strök henne över kinden och nu var det hennes tur att le. Hennes hjärta dunkade och glädjen lyste ur hennes spirande stjärnögon, som återigen gav löften om kyssar. Med darrande, men ändock, beslutsam stämma, lät han henne veta att han skulle dö om han inte fick en kyss snart. Utan vidare ord slingrade hon armarna runt hans hals, log retsamt och lät sedan läpparna möta hans. Hon hade inte en tanke på att låta sin perfekte prins dö…
Hon vaknade av att solen sträckte sina varma strålar in i sovrummet och talade om att nu var det dags att vakna. Hon vände sig om på sida och log. Det var ingen dröm. Här låg han nu, bredvid henne i sängen, kavaljeren som fick hennes hjärta att brinna på studentbalen för drygt två år sedan. Hon betraktade honom där han på rygg, lätt snarkandes, låg och sov. Hans lockiga hår var lite för långt. Han hade mörka ringar under ögonen efter sena kvällars pluggande och solbrännan hade försvunnit med sommarens sista vindpust. Han var inte perfekt, men det var inte hon heller. Och trots alla meningsskiljaktigheter, dispyter och gräl de hade haft, fortsatte stjärnorna i hennes ögon, outtröttligt och klart, att glittra av kärlek för den man som fortfarande håller elden i hennes hjärta vid liv…
Wednesday, March 06, 2002
Med blöta strumpor och svordomar i örat
Ja, så var det dags igen. Det är dags för underliga dofter (läs odörer), troligtvis härstammandes från upptinat hundbajs. Det är dags igen för moddiga skor och genomsura byxben och svordomar som ljuder i örat. Det är dags för blöta strumpor och kalla tår, tid för det vita hullet att träda fram tillsammans med nästintill svarta hårstrån som inte sett dagens ljus på mer än ett halvår.
Det är återigen dags att skräckslaget kika genom fingrarna och se den glåmiga, torra huden reflekteras i spegelns och årstidens obarmhärtiga ljus. Det är människans möte med våren, eller om man hellre vill, den förfallna lekamens sammanträde med våren. Varje år måste vi genomlida denna prövning som våren innebär. Inte bara ska vi upptäcka alla skavanker och skröpligheter som samlats på lager under vinterhalvåret, vi måste dessutom genomlida detta slaskväder som våren innebär. Ett slaskväder som ger upphov till blöta strumpor och fördärvade skor och inte att förglömma, misshandlade stämband av svordomarna som följer.
Hur som helst, när man så travar hemåt och öppnar dörren till sitt hem, i sina fördärvade fotbeklädnader och blöta sockor, funderandes över hur man ska hinna med eller ha råd med besök hos både frisör och hudterapeut innan sommaren slår till, inser man med fasa att inte bara kroppen behöver fixas till. För i vårsolens ack så förrädiska glans ståtar fönsterrutorna med dimmiga blickar. Och man inser att det bara finns en sak att göra. Fram med putsmedel och fram med skrapa. Men framför allt, fram med städlusten, för den måste finnas där när våren väl gjort sitt intåg. Då ska man putsa och feja och helst också tvätta mattor och städa skåp. Allmänt känt går detta pyssel under benämningen ”den stora vårstädningen”.
Är man så till råga på allt olyckligt kär när denna paraderande årstid slår sina lovar kring folk som fä, ja, då känns det inget vidare när kärlekskranka individer jagar varandra med fåniga leenden och pussar i både tid och otid. Nej, det är då man förbannar våren och vårkänslorna som följer med den. Man undrar då i sitt stilla sinne varför åtskilliga associerar våren med liv och pånyttfödelse, när man själv bara vill sjunka genom jorden med sina bleka, håriga ben, glåmiga hy och hjärtesorg. Man undrar även hur i hela friden man ska komma in i den rätta vårstämningen när elaka vindilar blåser snålt i nacken eller när snön ligger i försåt i ett hörn i väntan på att solen ska visa minsta tecken på svaghet.
Men det är medan dessa tankar tänks som något oväntat sker, något oväntat som ändock sker varje år. Frejdigt fågelkvitter i buskar och träd hörs plötsligt vida omkring, solen värmer marken och skänker liv åt både tussilago och blåsippor. Våren och solen blir en spark i ändan på både natur och människa, och det där med pånyttfödelse låter inte längre lika löjeväckande. Den positiva sidan av våren har armbågat sig fram och man måste erkänna för sig självt att våren, ja, den är något alldeles särskilt.
Det är återigen dags att skräckslaget kika genom fingrarna och se den glåmiga, torra huden reflekteras i spegelns och årstidens obarmhärtiga ljus. Det är människans möte med våren, eller om man hellre vill, den förfallna lekamens sammanträde med våren. Varje år måste vi genomlida denna prövning som våren innebär. Inte bara ska vi upptäcka alla skavanker och skröpligheter som samlats på lager under vinterhalvåret, vi måste dessutom genomlida detta slaskväder som våren innebär. Ett slaskväder som ger upphov till blöta strumpor och fördärvade skor och inte att förglömma, misshandlade stämband av svordomarna som följer.
Hur som helst, när man så travar hemåt och öppnar dörren till sitt hem, i sina fördärvade fotbeklädnader och blöta sockor, funderandes över hur man ska hinna med eller ha råd med besök hos både frisör och hudterapeut innan sommaren slår till, inser man med fasa att inte bara kroppen behöver fixas till. För i vårsolens ack så förrädiska glans ståtar fönsterrutorna med dimmiga blickar. Och man inser att det bara finns en sak att göra. Fram med putsmedel och fram med skrapa. Men framför allt, fram med städlusten, för den måste finnas där när våren väl gjort sitt intåg. Då ska man putsa och feja och helst också tvätta mattor och städa skåp. Allmänt känt går detta pyssel under benämningen ”den stora vårstädningen”.
Är man så till råga på allt olyckligt kär när denna paraderande årstid slår sina lovar kring folk som fä, ja, då känns det inget vidare när kärlekskranka individer jagar varandra med fåniga leenden och pussar i både tid och otid. Nej, det är då man förbannar våren och vårkänslorna som följer med den. Man undrar då i sitt stilla sinne varför åtskilliga associerar våren med liv och pånyttfödelse, när man själv bara vill sjunka genom jorden med sina bleka, håriga ben, glåmiga hy och hjärtesorg. Man undrar även hur i hela friden man ska komma in i den rätta vårstämningen när elaka vindilar blåser snålt i nacken eller när snön ligger i försåt i ett hörn i väntan på att solen ska visa minsta tecken på svaghet.
Men det är medan dessa tankar tänks som något oväntat sker, något oväntat som ändock sker varje år. Frejdigt fågelkvitter i buskar och träd hörs plötsligt vida omkring, solen värmer marken och skänker liv åt både tussilago och blåsippor. Våren och solen blir en spark i ändan på både natur och människa, och det där med pånyttfödelse låter inte längre lika löjeväckande. Den positiva sidan av våren har armbågat sig fram och man måste erkänna för sig självt att våren, ja, den är något alldeles särskilt.
Subscribe to:
Posts (Atom)













