Ja, så var det dags igen. Det är dags för underliga dofter (läs odörer), troligtvis härstammandes från upptinat hundbajs. Det är dags igen för moddiga skor och genomsura byxben och svordomar som ljuder i örat. Det är dags för blöta strumpor och kalla tår, tid för det vita hullet att träda fram tillsammans med nästintill svarta hårstrån som inte sett dagens ljus på mer än ett halvår.
Det är återigen dags att skräckslaget kika genom fingrarna och se den glåmiga, torra huden reflekteras i spegelns och årstidens obarmhärtiga ljus. Det är människans möte med våren, eller om man hellre vill, den förfallna lekamens sammanträde med våren. Varje år måste vi genomlida denna prövning som våren innebär. Inte bara ska vi upptäcka alla skavanker och skröpligheter som samlats på lager under vinterhalvåret, vi måste dessutom genomlida detta slaskväder som våren innebär. Ett slaskväder som ger upphov till blöta strumpor och fördärvade skor och inte att förglömma, misshandlade stämband av svordomarna som följer.
Hur som helst, när man så travar hemåt och öppnar dörren till sitt hem, i sina fördärvade fotbeklädnader och blöta sockor, funderandes över hur man ska hinna med eller ha råd med besök hos både frisör och hudterapeut innan sommaren slår till, inser man med fasa att inte bara kroppen behöver fixas till. För i vårsolens ack så förrädiska glans ståtar fönsterrutorna med dimmiga blickar. Och man inser att det bara finns en sak att göra. Fram med putsmedel och fram med skrapa. Men framför allt, fram med städlusten, för den måste finnas där när våren väl gjort sitt intåg. Då ska man putsa och feja och helst också tvätta mattor och städa skåp. Allmänt känt går detta pyssel under benämningen ”den stora vårstädningen”.
Är man så till råga på allt olyckligt kär när denna paraderande årstid slår sina lovar kring folk som fä, ja, då känns det inget vidare när kärlekskranka individer jagar varandra med fåniga leenden och pussar i både tid och otid. Nej, det är då man förbannar våren och vårkänslorna som följer med den. Man undrar då i sitt stilla sinne varför åtskilliga associerar våren med liv och pånyttfödelse, när man själv bara vill sjunka genom jorden med sina bleka, håriga ben, glåmiga hy och hjärtesorg. Man undrar även hur i hela friden man ska komma in i den rätta vårstämningen när elaka vindilar blåser snålt i nacken eller när snön ligger i försåt i ett hörn i väntan på att solen ska visa minsta tecken på svaghet.
Men det är medan dessa tankar tänks som något oväntat sker, något oväntat som ändock sker varje år. Frejdigt fågelkvitter i buskar och träd hörs plötsligt vida omkring, solen värmer marken och skänker liv åt både tussilago och blåsippor. Våren och solen blir en spark i ändan på både natur och människa, och det där med pånyttfödelse låter inte längre lika löjeväckande. Den positiva sidan av våren har armbågat sig fram och man måste erkänna för sig självt att våren, ja, den är något alldeles särskilt.
Wednesday, March 06, 2002
Subscribe to:
Post Comments (Atom)














No comments:
Post a Comment