...orkar inte med det här jobbet just nu. Man ger och man ger och man försöker göra sitt allra bästa och ändå förväntas man göra ytterligare, ge ännu mer av sig självt. Så får man helt oförskyllt kastat i ansiktet att man inte går att lita på, att vuxna är skit, och det av en elev som tidigare varit ganska öppen och visat tillit till mig, någon som jag ställt upp på och peppat. Jag vet att jag borde vara professionell nog att ta det, eftersom jag vet att personen egentligen inte menade det. Men jag blev uppriktigt ledsen och kunde inte hejda tårarna.
Visst, vi redde ut hela situationen, och allt var egentligen bara ett missförstånd, men fortfarande sitter jag och är alldeles skakig och tårarna ligger på lur. Orkar man med ett jobb i längden som kräver så mycket av en på det känslomässiga planet? Har man inte nog av det i sitt privatliv? Just nu skulle jag vilja göra som Marica, dra till Norge och jobba på en djuraffär...
Posts
