Monday, February 18, 2008

Minns alltid kärleken...

"Jag har en sak åt dig, Veronika", sa han och sköt ett litet paket tvärs över bordet. "Jag vill att du ska öppna det när jag har åkt, och jag vill att du ska använda den ofta."

Jag höll paketet mellan handflatorna och kämpade mot gråten. "Jag har ingenting åt dig James", sa jag. "Ge mig bara ett leende", sa han. Och det var det svåraste han hade kunnat be om.

------------

I tystnaden hördes en koltrasts första trevande toner. Astrid reste sig, tungt stödd på bordet, med stela rörelser som om det gjorde ont i lederna. Hon sköt tillbaka stolen, men tog sig tid att göra det försiktigt och ljudlöst. Så gick hon runt bordet och tog Veronikas ansikte mellan sina händer. Med handflatorna mot den unga kvinnans kinder betraktade hon henne uppmärksamt ett ögonblick. "Kärleken", viskade hon. "Minns alltid kärleken."

ur: Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson.


1 comment:

Åsa said...

Jag får ståpäls när jag läser det du skrivit. Vilken bok!!