Jag höll paketet mellan handflatorna och kämpade mot gråten. "Jag har ingenting åt dig James", sa jag. "Ge mig bara ett leende", sa han. Och det var det svåraste han hade kunnat be om.
------------
I tystnaden hördes en koltrasts första trevande toner. Astrid reste sig, tungt stödd på bordet, med stela rörelser som om det gjorde ont i lederna. Hon sköt tillbaka stolen, men tog sig tid att göra det försiktigt och ljudlöst. Så gick hon runt bordet och tog Veronikas ansikte mellan sina händer. Med handflatorna mot den unga kvinnans kinder betraktade hon henne uppmärksamt ett ögonblick. "Kärleken", viskade hon. "Minns alltid kärleken."
ur: Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson.














1 comment:
Jag får ståpäls när jag läser det du skrivit. Vilken bok!!
Post a Comment