Saturday, April 26, 2008

Ensam är stark? NOT!

Om ni inte vill läsa ett deppigt inlägg så föreslår jag att ni slutar läsa nu...

Jag har svårt att förklara vad jag känner, men när man levt som singel under en längre period så börjar man tappa hoppet. Man undrar vad det är för fel. Är jag för tjock? För fånig? Pratar jag för mycket? För lite? Man jämför sig med andra. Så träffar man någon och tänker att NU, NU är det min tur, men förhoppningen slås i kras fortare än du hinner blinka och återigen sitter man där, ensam på kvällarna och undrar... "vad gör jag för fel?"... medan man vräker i sig tröstchoklad.

Ibland tror jag att jag är den enda levande singeln kvar och personligen känner jag ingen som är singel. Jag vet att man i ett förhållande gärna vill stanna hemma, man tycker det är mysigt och bekvämt. Man har ju hittat den man vill leva ihop med så varför ska man behöva gå ut på köttmarknaden (som det då helt plötsligt får heta) . Men jag kan inte unna mig den lyxen att stanna hemma... iallafall inte när tillfällena till fest inte är så många. Jag tycker också om att sitta hemma och se på film och hade jag en pojkvän så skulle valet ha varit enkelt. Men min drömprins ligger inte här i soffan, han ligger inte ens under soffan i hopp om att bli upptäckt. Jag måste hålla mig framme på "köttmarknaden" vare sig jag har lust eller inte...

För det mesta är jag stark och ger inte upp i första taget, men emellanåt blir det tungt, sådär tungt så att till och med hjärtat känns fysiskt tungt innanför bröstbenet. Mörka tankar, frustration, förbjudna tankar som man genast slår bort samtidigt som man undrar varför de dök upp över huvud taget. Ensam är ju stark... eller? Jag känner mig inte stark just nu... våren är här, alla verkar ha någon att hålla i hand och här sitter jag, självömkande i mörkret en lördagskväll.

Jag vill ha den där varma trygga famnen att krypa i när livet känns pissigt och ensamheten som kommer inifrån blir för tung att bära. Jag tar ingenting för givet längre och ibland tror jag helt ärligt att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv(kom inte med några klyschor nu om att jag har hela livet framför mig, för det hjälper inte ett jäkla piss att höra det).


Jag är inte arg på någon och jag unnar verkligen er alla de kärleksfulla förhållanden ni har - har man hittat någon att älska som älskar en tillbaks är man så rik som man bara någonsin kan bli. Njut av det, värdesätt det, vårda det.

Som sagt, jag är inte arg... jag är bara så otroligt ledsen för min egen skull...

Nu har jag vätt ner min tröjärm med en tår för mycket så nu ger jag mig...

4 comments:

Åsa said...

vän och goa di...vilket skit.....i mitt hjärta bor du...kramisar i massor...

Åsa said...

Diana!
Jag tror inte du är ensam om att känna såhär. Jag vet fler, när man har tröttnat på singellivet så har man och då bara står det en i halsen. Jag tror att det är viktigt att vara positiv, blicka framåt och fokusera på rätt saker. Men jag tror även det är viktigt att tillåta sig själv att släppa fram de känslor man faktiskt har och acceptera läget. Då tror jag man kommer vidare. Även jag är en person som behöver skriva för att få ur mig känslor, då har man lättat lite på ventilen så känns det iallafall lite bättre. Bloggen blir en slags ventil, i den stunden och den dagen man känner såhär.
Jag förstår dig Di men tror inte att du kommer vara ensam resten av livet. Det kommer ljusare tider och är övertygad om att det finns någon därute för dig
många kramar från mig

Anonymous said...

Klart du inte komme att vara ensam hela livet...

Se på mig jag träffade till slut min drömprins efter flera år som singel (jag vet precis hur det känns och hur alla svarta tankar snurrar och livet känns piss) och det skedde när jag inte orkade gå ut på "köttmarknaden" på ett år (alla är vi olika) sen när jag bestämde mig för att nu VILL JAG HA ROLIGT, och inte leta efter mr right för han finns ju inte... då plötsligt hände det, han stod där i sina svarta jeans, skjorta och kavaj :o)

Så tro inte att han inte finns, vem vet? Du kanske träffar honom på Ica imorgon.

Massor av kramar

Anna-Karin said...

Du är min hjälte...
Tänk allt du gått igenom för att bli den du är idag, en snygg intelektuell självförsörjande kvinna:-)
Du är inte bara snygg, intelektuell och självförsörjande, du är MODIG också!
Du åkte helt själv till den GRÖNA ön när ingen annan kunde följa med. Jag skulle nog ha varit alldeles för feg för det.
Jag förstår att det kan kännas mörkt i bland och att du blir frustrerad, MEN jag bara vet att det kommer att dyka upp en MR right för dig med!
Jag har hållt tillbaka min mans försök att fösöka para ihop dig med andra "piloter" haha, men jag kanske ska tänka om nu när han erbjudit dig "skjuts" till Torsby. Fan, nu finns ju möjligheten att du kan få "SKJUTS" ÖVERALLT I hela Sverige, många fält blir det!
Jag blir ju naturligtvis din CO-pilot vad annars;-)
DU ÄR MIN HERO, THAT'S IT!