Under en längre tid har min hjärna känts som en sorts simmig gröt som inte velat forma sig till en fast och kännbar massa. Har inte riktigt lyckats fokusera på vad jag håller på med för stunden och har dessutom haft (och har fortfarande) svårt att komma igång. Jag blir mest sittandes, kanske i ett försök att reda ut alla virriga tankar som flaxar fram och tillbaka. Eller kanske i ett försök att kliva av det framrusande tåget som vardagen ibland upplevs som. Jag vet inte riktigt, vet bara att jag inte är nöjd med mitt liv, med vad jag gör och hur jag för tillfället tar till vara på det som faktiskt bara ligger och väntar på mig. Livet kan på ett litet knappnålshuvud tvärvända och ändra riktning, ibland till det positiva - ibland mot ruinens brant.
Ska jag ständigt leva mitt liv tassandes på tå, väntandes, rädd för att kräva, rädd för att säga vad jag tycker bara för att personen ifråga då kanske ryggar tillbaka, blir rädd och lägger benen på ryggen? Varför ska jag behöva stå tillbaka? Jag vill ju leva NU med sikte framåt - inte i en

avlägsen, osäker framtid. Jag vill kunna planera min framtid med någon som vill planera den med mig! Det är något som jag inte blivit speciellt bortskämd med i min tidigare förhållanden. Är jag inte värd det? Jag vill inte ta dagen som den kommer bara så där... därmed inte sagt att jag måste ha ett bestämt slutmål, men kan jag åtminstone få några vägskyltar så är jag mer än tacksam...
2 comments:
Jo! Man är värd någon att kunna göra alla de där sakerna med! Jag blir riktigt upprörd! Been there - done that, både du och jag, inte göra samma misstag igen! Förstår inte varför framtiden ska vara så svår att tänka på och prata om!? Som tur är finns det undantag där ute... thank god!
Finns det? Hoppas det!
*pessimist idag*
Post a Comment