Monday, May 21, 2007

Eldens grinande flin...

Det finns tre saker som brukar få mig att må fysiskt illa, det är när jag läser i tidningen om yxmord, styckmord och... bränder, alltså bränder där människor med familjer, husdjur, minnen och allt som man har kärt blir drabbade.

Tidigt i morse (5.45) vaknade jag av att min mobil ringde och konstaterade i mitt sömniga tillstånd att det var mamma som ringde. Det första som slår en som en knytnäve i magen när ens förälder ringer så tidigt är att det hänt något hemskt i familjen, dödsfall, olycka eller dylikt. Men det första hon sa lite lätt skärrat; "Jag skulle bara höra så att det inte var hos dig har brunnit!". Brunnit? Jag fattade ingenting, samtidigt som jag upplevde en sorts deja vu. Mamma ringde och frågade exakt samma sak när jag bodde i Bojsenburg för flera år sedan och ett av husen där brann ner. Alltså - det hade brunnit i Herrhagen - MEN VAR? Nu har man inte bara sig själv att tänka på, nu bor ju även Marica och Marcus och hårbollarna Idun, Wilhelmina och (den icke så håriga) Wallmar i Falun, bara tre minuter från mig. Hade det brunnit hos dem? I yrvaket tillstånd och med en klump i magen klädde jag på mig samtidigt som jag försökte pejla in nyheter och kolla in internet. Men kände att det skulle gå fortare att helt enkelt cykla dit.

Falukuriren

Webb-TV om branden


Väl på plats kunde jag till min stora lättnad konstatera att det inte var Marica och Marcus hus, men däremot huset snett bakom, inte alls långt bort. På plats fanns fortfarande brandmän som spolade vatten på huset i försök att kväva de sista envisa eldslågorna som jag såg slingra sig ut ur vad som en gång varit ett köksfönster. Brandlukten låg fortfarande och tryckte runt hela området som en påminnelse om nattens förödelse och katastrof. Två människor miste livet och ett tiotal fördes till sjukhus. Vem var dessa två som inte fick fortsätta leva sitt liv här hos oss? Vad tänkte de när de gick och la sig, vad hade de för planer för morgondagen? Någonstans idag finns det anhöriga och vänner som sörjer och för alltid kommer känna att något fattas dem... Jag vet bara att jag just nu känner en enorm tacksamhet över att det inte var min systers och hennes killes hus som brann.

Marica och Marcus sov när jag ringde och väckte dem klockan sex på morgonen, de hade inte märkt av någonting under natten, mer än att det var lite oväsen och att det blinkade i taket från något utomhus. Det är som Marica säger, det är helt surrealistiskt att man kan ligga och sova bara några meter bort utan att veta att just där och då så kommer någons liv att ödeläggas.



Har varit förbi med Marica och tittat idag och tagit lite foton. Bränder skrämmer mig... samtidigt som de fascinerar. En brand känns för mig övermäktig, okontrollerbar, som ett monster som bara slickar i sig allt i sin väg och inte visar hänsyn till varken småbarn eller andra som inte kan ta hand om sig själva.

De tror att branden startade på tredje våningen och att den spred sig därifrån, för hela fjärde våningen är helt utbränd, förstörd och ödelagd av den förrädiska elden. Man, eller jag ska säga ”jag”, mår som sagt fysiskt illa när jag ser de gapande svarta hål som en gång varit någons vardagsrumsfönster och att notera mattrasan som hänger ut från ett av dem. Man tänker att balkongen mer påminner om ett skelett och så inser man, att det här… det har varit någons hem.


Jag låter bilderna tala för sig själva...




















Marica och Marcus blev idag även intervjuade av Dalaradion angående branden, och den intervjun kan ni lyssna på här "Marcus Karlsson och Marica Wall grannar till branddrabbade huset"

Avslutningsvis en liten solskenshistoria...

5 comments:

Marica said...

Jag kommer aldrig somna. Ska tvinga Marcus berätta rosaskimrande sagor för mig hela kvällen.

Lady Di said...

Jag MÅSTE sova! Ska upp klockan 5 för bussen går kvart över sex imorrn bitti från stan...den tar mig till ett mindre roligt möte. Får ont i magen bara jag tänker på det...

Promenad på Jungfruberget imorrn kanske för att skingra alla våra tankar?

Anna-Karin said...
This comment has been removed by the author.
Anna-Karin said...

Detta var läskigt värre tur var att ingen av er var inblandade :)
Jag hoppas att ditt möte går bra vad det nu än gäller.
Vi kan väl ses under veckan eller till helgen?
Jag har en dos av Hammamet att ge dig haha
See ya!

Anna-Karin said...

Jag kan inte hjälpa det, men jag har varit in ett antal gånger och sett dina läskiga bilder på branden.
Idag i FK var det en artikel om barnfamiljen som klarade sig med nöd och näppe. När jag läste den fick jag kalla kårar, vilken änglavakt det måste ha haft.