Thursday, April 26, 2007

Jag orkar inte mer...

...vill inte vara kvar...

Var drar man gränsen? Jag brukar ha en ängels tålamod men idag brast alla dammar och det slutade med att jag grät inför mina elever, de jag hade bett stanna kvar efter lektionen för att de betett sig illa under lektionen. Ska det behöva gå så långt?

Saken är den att det inte är första gången jag gråter på det här jobbet, antagligen inte sista heller. Mina vänner och kollegor sliter ut sig de med, gråter och tar nya tag. Men hur länge orkar vi det? Har ingen lust att gå till jobbet imorgon... har inte lust att vara social... just nu känns det som att ett jobb på ICA vore bra mycket bättre... helt seriöst...

Sitter kvar på jobbet efter 12 föräldrasamtal, helt slut efter att ha jobbat sen 7.30 i morse. Skulle behöva rätta, men hjärnan är blank och anar en begynnande huvudvärk. Vill bara krypa in i en varm famn som kan övertyga mig om att jag måste härda ut, som viskar till mig att det finns en ljusning vid horisonten i form av ett välbehövligt sommarlov...

Åsa, Jenny, Åsa och Johan - vi gör ett kanonjobb även om iallafall jag känner sig som ett stort misslyckande ibland. Sen har vi rätt roligt i vårt arbetslag också... tror snart inte att det finns något som vi inte har diskuterat sinsemellan... Haha... (<--- skratterapi på Anna-Karins inrådan)

4 comments:

Anonymous said...

Lady Di, det svåra med vårt jobb är att inse att dessa små liv inte fattar ett jota om det sociala. De går till personangrepp snudd på, medan de egntligen går till angrepp på oss i vår lärarroll. Man vill så gärna att alla barn ska lyckas och bli lyckliga självständiga elever. Vi kan bara göra vårt jobb, de kommer att tracka oss som lärare, vissa kommer hamna i fängelse och andra börja med droger utan att vi kan göra någonting. Vi kan inte rädda alla barn men har man räddat ett har man gjort en insats - så ser jag det. Vissa av de individer du mötte idag kommer att hamna på andra sidan en dag medan du kommer att möta nya barn med nya utmaningar... Livet är förgängligt och svårmanövrerat vilket är skälet till att det är så spännande!
Jag tycker att du gör ett BRA jobb och allt som inte dödar härdar, lärde jag mig av en man som gjorde mig mer illa än jag någonsin kunnat ana att en människa kan.
Varje erfarenhet gör dig starkare!
Även dessa...

Kramar i mängder,
Jenny.

Anna-Karin said...

Det är bra konstigt att bara för att man är lärare så är man "knappt" vatten värd i en del ungarnas ögon. Som ni nog föstått vid det här laget har min termin i år inte heller varit den roligaste. Men så i går fick jag nog efter att ha utövat skratterapi i min ensamhet på jobbet (se Dianas Tankar sen en tisdagskväll...)
Ja, äntligen kom jag dit som jag så länge velat men inte klarat. Jag kom till punkten "Nu skiter jag i dessa ungar" Jag gör endast det jag ska och inget annat, punkt slut :)(obs, detta gäller endast en klass)
och faktiskt jag har känt mig lugn och avslappnad sen i går haha.
så Diana, min käre vän undrar hur många ungar i dagens skola som har en sådan trevlig och glad lärare som du nu oftast är och som på samma gång kan visa att hon kan bli ledsen och verkligen visa det.
Du är stark, smart och klipsk något som många av dina elever aldrig kommer att bli hur de än försöker ;)

Anna-Karin said...

Ursäkta mitt språk, jag är för trött:)
Good night!

Anonymous said...

Kämpa på!
Hälsningar från en som saknar det forna arbetslaget./LL