Monday, June 04, 2007

Kanske Älskling Groupies på Seaside 2007

Seasidefestivalen inleddes för vår del med Kanske Älskling som spelade klockan 14. Dagen till ära hade vi självklart klätt oss i svart och rosa - bandets färger - Vilka äkta groupies vi är! Haha... jaja, vi kan ju skylla på att vi känner Ola och Billy(litegrann). Även Marcus gjorde sitt bästa. Tog en vit och röd-rutig skjorta som med nöd och näppa kunde tas för rosa på avstånd. ;-)


The Pink Black Panters...

Så här glada blir vi när vi lyssnar på
Kanske Älsklings sköna låtar

Törstiga...

Den eminenta publiken... varierande åldrar...



Låten som allt började med - Salem Al Fakir

Billy



Analysera Mera

Ola och så Patrik i bakgrunden



Kan vi börja om på nytt?

Patrik

Lyssnar hänfört...

Maybe Baby...



Drama Kung

Ola truddiluttar på nåt...



En ny låt...

Anna-Karin kom också.

"Nu är den på väg in i ditt öra Marcus...
STÅ STILL!"

Efter spelningen tog vi så vårt pick och pack och grillade lite korv och åt godis lite längre bort i Kålgårn. Billy hade redan fått gratismat av arrangörerna eftersom han spelade på festivalen, emn vi lyckades ändå truga i honom några korvar. Hihi...


"Vinden busar lite här..."

Ica

"Du är kanske min älskling!" Haha...

M1

M2

Avancerad kokkonst...

Hmm... kommer inte ihåg vad de hette,
men trevliga var de.

Billy och Marcus i Kålgårn

Ja... han som skulle jobba i skogen och
hon som...eh studerade?

Grillröken låg tjock...

Dansar bugg tror han...

Seaside 2007 (kvällen)

Kom så hem efter fyra timmar i kålgårn och efter en timmes vila (läs dusch, ombyte, omsminkning) begav jag mig så till Marica och Marcus för att där fortsätta partandet... måste tillägga att jag inte direkt var på något partyhumör efter fredagens eskapader. Bara tanken på på alkoholhaltiga drycker och på att slå klackarna i taket fick mig bara att vilja dra täcket över huvudet och sova...

Men skam den som ger sig... Vi slog våra bakfulla magar ihop och drack två glas vin och en öl var och det var alldeles tillräckligt för att vi skulle gå och sjunga Kanske Älskling-låtar resten av kvällen.



En fin kväll i Herrhagen...

Idun försöker via tankekraft få oss att öppna dörren...

Wilhelmina med...

Ica med sitt "studshår" ;-)



Nakna pojkar!!

Marcus "gonar" sig i solen...

MarcusX2 och jag...

Marcus och jag...

Hard...

Rock...

Hallelujah!



"Johanna och Carola får inte se det här!"

Talking man to man...


Naturlig drickpaus...


They're taking the hobbits to Isengard Goes Country!


På väg till Seaside-festivalen

Marcus gömmer två öl... ;-)



"Dä ä fäst på törg i Faaalun!"

Pojkar som brukar vara nakna på scen...
inte denna gång dock... damn!

Publiken...


M, M och M...


Marica, Marcus och Marcus...

Marica är gladare än förra Seaside...


Vänner...

Ett...

Två...

ANFALL!

Bad om ett crazy foto!

Normala igen...

But not for long...

Marcus och Marcus...

Oh-oh... What's going on?

The moon was shining brightly...
(och jag och Marica fick se EN (halv)naken
karl på Seaside iaf... haha...)

Moi...

Marcus...

Marcus och Marcus... igen...

Missnöjd?

Ja, ni vet vilka...

Crazy Lady Di on the loose...

M & D (Take one)

Take two...

"W" as in Wermland

Playing snobbish "Badabor"

Cool baby....

Hihi...

Marica, MarcusX2 samt deras lärare...

FHTTEOTD

Det vill säga... Follow Him to the End of the Desert...



Shakar...

Shake that can for me, shake that can for me...



Så shakar vi lite mer...


Så skrev jag och Marica en mycket seriös
recension om Kanske Älskling på Dalademokraten... =D
Och det har ni filmbevis på om ni kollar in Dalademokratens webb-tv.

Saturday, June 02, 2007

Under Yggdrasils rötter...

Under Yggdrasils rötter där finnes tre Nornor,
Urd, Verdandi och Skuld.
De spinner din livstråd
Med ullgarn så svart
Ty slut var ullgarn av guld.


Blå ögon möter bruna, och en känsla av infernalisk trötthet och instängdhet far upp från tårna, rusar genom blodomloppet, knuffar till magen och bosätter sig i hjärnan med fötterna nonchalant vilande i hjärtats vänster förmak. Ångesten står på huvudet i magsäcken och gör bubblor i magsyran med hjälp av sina likblå, långsmala läppar. Han hångrinar.

Hon är tillbaka. Hemma. Bruna ögon försvinner, men lika snabbt dyker ett par gröna upp. Stirrar nyfiket. Alla stirrar. Hon är hemma, men välkomnar inte sig själv. Stället bär på hårda minnen och hon känner sig inte hemmastadd i sin barndomsstad. Slussen är sig lik trots de sju år hon tillbringat på flyende fot. Bort, bort, bort från sig själv och sitt förflutna. I Gamla Stans sydöstra del ligger slussen. Här har knarrande gamla vrak till fiskebåtar väntat på att bli forslade vidare. Här har barnen metat bland fiskstim så täta att krokarna landat på de små livens ryggar istället för att plumsa ner mitt ibland dem. Hon minns sin vän fiskarn. Han är död. Dog i vintras av en hjärtinfarkt. Men vad rör det väl henne? Ingen bjöd hem henne till begravningen. Ingen berättade den tragiska nyheten för henne. Istället kom beskedet som ett slag i ansiktet då hon fick syn på hans namn i tidningen under rubriken ”dödsannonser”. ”Det är för fan klart att det rör mig!”, tänker hon medan upprörda känslor spelar i hennes inre. ”Jag var den enda riktiga vän han hade och han var min. Vi hade bara varandra. Jag var som en mor för honom, som en syster och som en dotter, men nu är jag ingetdera. Nu återstår bara mitt minne av honom och vår vänskap. Jag har nog sett hans anhöriga. Hur de sliter i den gamle mannens minnen och tillhörigheter, likt asfåglar som festar på en stupad gasell.”

Nåväl, allt detta var överspelat och det var hög tid att gå vidare. Men kunde hon det? Minnesglimtar, djupt rotade i hennes själ, började dyka upp. Till vänster och höger. Bakom henne, framför henne och inombords. Överallt. Hon kan inte komma undan. Det gjorde hon inte då heller, den gången för sju år sedan. Det var som om det utspelade sig igår…

…hon var så glad och upprymd den dagen. Hennes vän fiskarn hade skänkt henne en kattunge på födelsedagen. Hon gav den genast namnet Tristan och smekte den mjuka pälsen. Nu hade hon någon att krama då nätterna kändes ensamma och jobbiga. Hon bodde hos sin mor som ansåg att hela livet var en stor fest värd att fira och därför söp sig redligt full var och varannan dag. Just denna dag, hennes födelsedag var sommarnatten varm och vinden lekte i björkkronorna. På glada ben skuttade hon längs gatan medan spårvagnarna korsade varandras färdväg. Månen smålog åt människorna där nere och fortsatte sin vandring över himlavalvet som den alltid gjort. Den speglade sig i vattnet och drog den lilla flickan till sig. Hon var fjorton år och skrattade åt den vågiga spegelbild som reflekterades på vattenytan. Det var hon och Tristan, kattungen. De utgjorde en vacker bild där de satt under nattens stjärnor. Månen fortsatte le och gav inget tecken, ingen förvarning eller glimt om vad som alldeles snart skulle ske. Det enda flickan hann se var en olycksbådande skugga som smög sig upp bakom henne och fastnade på den våta målarduken. Sekunden efteråt ligger en kattunge i kanalen, vettskrämd och blöt, väntandes på den oundvikliga drunkningsdöden. Längre bort ligger en flicka i ett buskage. Hon stirrar paralyserat upp i mannens ögon. Blå. Blå ögon. Blåa som is. Mannens tyngd kväver henne. Luft, syre, en nödvändighet för att liv ska existera. Varför gör han så här? Hon säger ju nej, nej NEJ! Hon vill inte. Biter. Klöser. River. Gör allt som står i hennes makt. Men ingenting kan få mannen och hans onda perversa drifter att sluta. Den nyinköpta, blåblommiga klänningen river han mitt itu med sina händer som är ingrodda med makt, hat och ondska medan han låter undslippa ett hest gutturalt skratt. ”Nej, snälla, inte klänningen”, jämrar sig en resignerande och gråtande flickstackare. Mannen flåsar i hennes öra och hon vet att hon för all framtid kommer att hata just detta ljud. En tung andhämtning i ett barns öra. Ett par isblå ögon som etsat sig fast på en oskyldig barnunges närhinnor. Hon försvinner in i sig själv för att på något vis fördriva smärtan. Kroppen blir till en rutten köttslamsa och själen till en sur, urvriden gammal disktrasa. Och det enda hon kan tänka på är Tristan, kattungens desperata jamande när han befann sig i vattnet. Jamandet hörs inte längre och hon hatar och förebrår sig själv för att tystnad är det enda som återstår…

…Med ett ryck befinner hon sig återigen i nutidens Stockholm, med dess uppkäftiga småungar, gamla tanter som tjatar om den ”gamla goda tiden” och förälskade par som strosar hand i hand, gata upp och gata ner. Hon låter blicken svepa över samhället och tankar om en slags vendetta tar form i hennes nu så glasklara hjärna. Hon hatar och hon vill hämnas, göra illa och få mannen som förstörde hennes liv att känna samma smärta, samma vånda, samma hjälplöshet. Men hon vet inte ens om han finns kvar här i Stockholm. Staden är stor och hon känner inte hans namn, hans ålder eller adress. Det enda hon kommer ihåg är hans anletsdrag, hans isblå ögon, elaka händer och hesa skratt. ”Jag måste glömma, gå vidare. För hur ska jag någonsin få tag i honom? Och om jag så fann honom, vad skulle jag då göra? Han kanske till och med är död. Nej, det är lika bra att glömma, förtränga.” Hon suckar djupt och vänder sig om för att gå tillbaka till hotellet där hon för tillfället bor. Framför henne stojar en familj. En far, en mor och deras två barn. En idyllisk bild av ett familjeliv hon själv aldrig fick uppleva. ”Vad lyckliga de måste vara”, tänker hon avundsjukt. Hon ökar takten för att gå om dem och det är då hon hör något som får de små fina håren på hennes armar att ställa sig rakt upp. Hon stannar. Lyssnar. Ett skratt vibrerar i luften. Ett hest gutturalt skratt. Det kommer från barnafadern. Hon intalar sig själv att vem som helst kan ha ett sådant skratt och att det inte alls behöver betyda att det är just HAN. Hjärnspöken. Bara hjärnspöken.

Helt plötsligt gör ett av barnen en skenmanöver och springer skrattande rakt i armarna på henne. Mannen vänder sig om efter barnet, höjder blicken och ber leende om ursäkt. Hon säger inget, utan stirrar bara på mannen och barnet som går nerför gatan och sluter upp med resterande halvan av familjen. Själv står hon kvar, känner hur ångesten lever rövare tillsammans med de kalla kårar som vandrar längs hennes ryggrad. Hämnd? Vedergällning? Vendetta? Mannen hade blå ögon. Blå som is…

Wednesday, May 30, 2007

Kändistätt på Seaside!

Haha...

Dalademokraten dokumenterade på Seasidefestivalen (Stentäpp med filmkameran i högsta hugg) och jag och Marica figurerade hela TVÅ gånger. Första gången i början när Kanske Älskling spelar och 6.45 minuter in i filmen då vi sitter och skriver en recension om just Kanske Älskling. Lyssna på våra smarta svar! Höhö... Oj oj... tur att man inte hade druckit mer än man hade gjort den kvällen.

Andra kändisar som dök upp var Fredrik och hans tjej, även de alldeles i början av videosnutten och så tre av mina gamla elever som sitter och latar sig ute på udden vid Kålgårn. ;-)

Här kan man kolla på videon... SEASIDEFESTIVALEN 2007

Tuesday, May 29, 2007

My Ass is Killing Me...

Har inte legat av mig, Varpan runt på 50 minuter och cyklade i varje uppförsbacke. Men my poor ass lär klaga imorrn. Känner redan att det smärtar... Haha... så går det när man har en kärringcykel med lädersadel!

Men både jag och Bettan överlevde och det är det viktigaste, annars lär jag ju inte ta mig från Borlänge till KFUM-gården på torsdag (ca. 2,5 mil).

Nu ska jag ta lite kvällsfika och sen läsa lite fler uppsatser!

Wish Me Luck!

...but don't tell me to break a leg! ;-)

Nu ska jag hoppa upp på gamla Bettan och se om hon lyckas ta mig runt Varpan som hon lyckades med för några år sedan. Eller är den hemska sanningen den att hon rostat ihop, att hon inte pallar en runda på ca 1,6 mil? Det återstår att se...


Som sagt.... Wish me luck... I hope I return!


/Lady Di


Monday, May 28, 2007

Min älskade Lysviking...

Har äntligen tagit tjuren vid hornen och rättat klart massmedieproven och nu sitter jag läser uppsatser till förbannelse... de verkar aldrig ta slut, men jag får väl skylla mig själv. ;-)

Hur som helst... kom till en uppsats som handlar om ortnamn och då speciellt Borlänge och Sunne... och ni vet ju hur hjärnan ibland hoppar från den ena tankekedjan till den andra. Det hände mig nu... såg kartan över Sunne och lite längre upp Ivarsbjörke och Lysvik och fick ett sådant där hugg av saknad efter min egen Lysviking som just nu befinner sig ljusår bort - ända borta i USA. Om två veckor ses vi igen, men då har vi också varit ifrån varandra i fem veckor. Uppsatsläsandet får vänta nån timme...

Nu ska jag se på CSI NY och förtränga min längtan som bara gör det svårt att sköta jobbet och handla rationellt...


Min Lysviking besöker Grand Canyon...