Under Yggdrasils rötter där finnes tre Nornor,
Urd, Verdandi och Skuld.
De spinner din livstråd
Med ullgarn så svart
Ty slut var ullgarn av guld.
Blå ögon möter bruna, och en känsla av infernalisk trötthet och instängdhet far upp från tårna, rusar genom blodomloppet, knuffar till magen och bosätter sig i hjärnan med fötterna nonchalant vilande i hjärtats vänster förmak. Ångesten står på huvudet i magsäcken och gör bubblor i magsyran med hjälp av sina likblå, långsmala läppar. Han hångrinar.
Hon är tillbaka. Hemma. Bruna ögon försvinner, men lika snabbt dyker ett par gröna upp. Stirrar nyfiket. Alla stirrar. Hon är hemma, men välkomnar inte sig själv. Stället bär på hårda minnen och hon känner sig inte hemmastadd i sin barndomsstad. Slussen är sig lik trots de sju år hon tillbringat på flyende fot. Bort, bort, bort från sig själv och sitt förflutna. I Gamla Stans sydöstra del ligger slussen. Här har knarrande gamla vrak till fiskebåtar väntat på att bli forslade vidare. Här har barnen metat bland fiskstim så täta att krokarna landat på de små livens ryggar istället för att plumsa ner mitt ibland dem. Hon minns sin vän fiskarn. Han är död. Dog i vintras av en hjärtinfarkt. Men vad rör det väl henne? Ingen bjöd hem henne till begravningen. Ingen berättade den tragiska nyheten för henne. Istället kom beskedet som ett slag i ansiktet då hon fick syn på hans namn i tidningen under rubriken ”dödsannonser”. ”Det är för fan klart att det rör mig!”, tänker hon medan upprörda känslor spelar i hennes inre. ”Jag var den enda riktiga vän han hade och han var min. Vi hade bara varandra. Jag var som en mor för honom, som en syster och som en dotter, men nu är jag ingetdera. Nu återstår bara mitt minne av honom och vår vänskap. Jag har nog sett hans anhöriga. Hur de sliter i den gamle mannens minnen och tillhörigheter, likt asfåglar som festar på en stupad gasell.”
Nåväl, allt detta var överspelat och det var hög tid att gå vidare. Men kunde hon det? Minnesglimtar, djupt rotade i hennes själ, började dyka upp. Till vänster och höger. Bakom henne, framför henne och inombords. Överallt. Hon kan inte komma undan. Det gjorde hon inte då heller, den gången för sju år sedan. Det var som om det utspelade sig igår…
…hon var så glad och upprymd den dagen. Hennes vän fiskarn hade skänkt henne en kattunge på födelsedagen. Hon gav den genast namnet Tristan och smekte den mjuka pälsen. Nu hade hon någon att krama då nätterna kändes ensamma och jobbiga. Hon bodde hos sin mor som ansåg att hela livet var en stor fest värd att fira och därför söp sig redligt full var och varannan dag. Just denna dag, hennes födelsedag var sommarnatten varm och vinden lekte i björkkronorna. På glada ben skuttade hon längs gatan medan spårvagnarna korsade varandras färdväg. Månen smålog åt människorna där nere och fortsatte sin vandring över himlavalvet som den alltid gjort. Den speglade sig i vattnet och drog den lilla flickan till sig. Hon var fjorton år och skrattade åt den vågiga spegelbild som reflekterades på vattenytan. Det var hon och Tristan, kattungen. De utgjorde en vacker bild där de satt under nattens stjärnor. Månen fortsatte le och gav inget tecken, ingen förvarning eller glimt om vad som alldeles snart skulle ske. Det enda flickan hann se var en olycksbådande skugga som smög sig upp bakom henne och fastnade på den våta målarduken. Sekunden efteråt ligger en kattunge i kanalen, vettskrämd och blöt, väntandes på den oundvikliga drunkningsdöden. Längre bort ligger en flicka i ett buskage. Hon stirrar paralyserat upp i mannens ögon. Blå. Blå ögon. Blåa som is. Mannens tyngd kväver henne. Luft, syre, en nödvändighet för att liv ska existera. Varför gör han så här? Hon säger ju nej, nej NEJ! Hon vill inte. Biter. Klöser. River. Gör allt som står i hennes makt. Men ingenting kan få mannen och hans onda perversa drifter att sluta. Den nyinköpta, blåblommiga klänningen river han mitt itu med sina händer som är ingrodda med makt, hat och ondska medan han låter undslippa ett hest gutturalt skratt. ”Nej, snälla, inte klänningen”, jämrar sig en resignerande och gråtande flickstackare. Mannen flåsar i hennes öra och hon vet att hon för all framtid kommer att hata just detta ljud. En tung andhämtning i ett barns öra. Ett par isblå ögon som etsat sig fast på en oskyldig barnunges närhinnor. Hon försvinner in i sig själv för att på något vis fördriva smärtan. Kroppen blir till en rutten köttslamsa och själen till en sur, urvriden gammal disktrasa. Och det enda hon kan tänka på är Tristan, kattungens desperata jamande när han befann sig i vattnet. Jamandet hörs inte längre och hon hatar och förebrår sig själv för att tystnad är det enda som återstår…
…Med ett ryck befinner hon sig återigen i nutidens Stockholm, med dess uppkäftiga småungar, gamla tanter som tjatar om den ”gamla goda tiden” och förälskade par som strosar hand i hand, gata upp och gata ner. Hon låter blicken svepa över samhället och tankar om en slags vendetta tar form i hennes nu så glasklara hjärna. Hon hatar och hon vill hämnas, göra illa och få mannen som förstörde hennes liv att känna samma smärta, samma vånda, samma hjälplöshet. Men hon vet inte ens om han finns kvar här i Stockholm. Staden är stor och hon känner inte hans namn, hans ålder eller adress. Det enda hon kommer ihåg är hans anletsdrag, hans isblå ögon, elaka händer och hesa skratt. ”Jag måste glömma, gå vidare. För hur ska jag någonsin få tag i honom? Och om jag så fann honom, vad skulle jag då göra? Han kanske till och med är död. Nej, det är lika bra att glömma, förtränga.” Hon suckar djupt och vänder sig om för att gå tillbaka till hotellet där hon för tillfället bor. Framför henne stojar en familj. En far, en mor och deras två barn. En idyllisk bild av ett familjeliv hon själv aldrig fick uppleva. ”Vad lyckliga de måste vara”, tänker hon avundsjukt. Hon ökar takten för att gå om dem och det är då hon hör något som får de små fina håren på hennes armar att ställa sig rakt upp. Hon stannar. Lyssnar. Ett skratt vibrerar i luften. Ett hest gutturalt skratt. Det kommer från barnafadern. Hon intalar sig själv att vem som helst kan ha ett sådant skratt och att det inte alls behöver betyda att det är just HAN. Hjärnspöken. Bara hjärnspöken.
Helt plötsligt gör ett av barnen en skenmanöver och springer skrattande rakt i armarna på henne. Mannen vänder sig om efter barnet, höjder blicken och ber leende om ursäkt. Hon säger inget, utan stirrar bara på mannen och barnet som går nerför gatan och sluter upp med resterande halvan av familjen. Själv står hon kvar, känner hur ångesten lever rövare tillsammans med de kalla kårar som vandrar längs hennes ryggrad. Hämnd? Vedergällning? Vendetta? Mannen hade blå ögon. Blå som is…